Wretches & Kings

Det ser mörkt ut just nu...

Det har gått år sedan jag skrev ett riktigt blogginlägg som handlar om bara mig själv. Jag orkar inte bry mig om vilka som läser eller om någon läser detta överhuvudtaget. Detta är ett inlägg av mig, om mig, för mig...

Om jag tänker på min framtid just nu så ser jag inte mycket. Jag tror att det är så att jag inte vågar eller vill se vad som döljer sig där framme.

Allt det som en gång var så självklart känns nu så otroligt långt borta.
Jag vågar inte känna efter. Kanske är jag inget annat än skräp? Kanske är jag inget annat än ett dåligt skämt?
Det känns som om att jag sitter i en bil som går för jävla snabbt och jag sitter där med vetskapen att det inte finns några bromsar. Framför mig finns en lång raksträcka men någonstans inom mig vet jag om att den kan svänga när som helst och då sitter jag där utan bromar. Man vet att smällen kommer men man vet inte när den dyker upp..

Jag mår inte bra. jag känner mig ensam. Även fast jag har så många som bryr sig om mig så känner jag mig ensam. Ensam i mig själv på något sätt. Jag valde aldrig att vara sjuk. Jag var inte den som satte en sjukdom på mig. Hade jag fått bestämma så hade jag aldrig lagt mig i ett fack där alla blir stämplade. Jag ville gå i vanlig skola. Jag ville få bra betyg. Jag ville jobba... Men det är inte så lätt när någonting inom mig säger stopp... Ett undermedvetet som gör att jag alltid säger stopp...

Jag vill kunna somna vid sidan av min älskade varje kväll, jag vill ha något betydelsefyllt att vakna upp till.
Jag vill bo tillsammans med den jag älskar och jag vill att det ska funka. Men varför går det inte?
Varför ger jag alltid upp? Jag vet inte riktigt hur allting ska sluta om det fortsätter såhär.

Det ska alltid handla om pengar... Jag hatar egentligen pengar... men jag älskar dom, när dom finns...
Men hur fan kan man behandla människor såhär? Jag är ju långt ifrån den första... Hur fan kan man böja en människa till bristningsgränsen... Det hade varit en annan sak om jag hade varit 9 år igen om jag där kunde få bestämma själv.
Säga ifrån på skarpen... JAG ÄR INTE SJUK... Låt mig va.....

Men det går inte... För jag lever här och jag lever nu...

Jag vet inte ens vad denna texten betyder eller varför jag ens skriver. Men det är kanske så det känns på insidan...
Allt är huller om buller och jag vet inte vad som är fram eller bak, rätt eller fel... Jag vill inte leva såhär...
Detta kommer slå tillbaka på dom...

Jag älskar min Bea. Jag älskar Fredrik. Jag älskar min familj...
Bea. Tack för att du finns hos mig. Tack för att du är den du är... Utan dig räcker jag inte till...

TILL DIG MITT HJÄRTA