Wretches & Kings

"Är det något jag vill
så är det att vara allt
du vill att jag ska vara.
Även om du inte begär
så vill jag vara
allt för dig"

Jag vet att du inte känns som att framtiden ljusnar mitt älskade hjärta, men jag vet nu, att problem bara är möjligheter, fast i förklädnad!

Det finns inget här på jorden som jag uppskattar mer än att få se dig skratta, att få se dig vara lycklig, hur dina ögon glänser av glädje. Jag må inte alltid varit den som varit där, hos dig, just då, men det betyder så otroligt mycket för mig. När man tittar tillbaka på sitt liv och inser att det året som gått är det året som varit bäst så förstår man ganska så fort vilken typ av människa man är. Många människor vill titta tillbaka i sina liv, minnas bra och dåliga stunder. Jag är mer en kämpe, som hellre tittar framåt.

Jag vet att jag inte bloggar så mycket längre. Även fast det knappt är någon människa kvar som tittar in här. Kanske bara dom som jag önskar ska läsa.

Det här med försäkringskassan och mina pengar har tagit hårt på allas krafter, jag är så otroligt jävla tacksam att det finns människor på denna jorden som uppskattar mig, som hjälper mig, som stöttar mig, som försöker förstå mig och förstår mig. Bea mitt älskade hjärta, jag tackar lyckans stjärna för att du finns. Att du stannat, att du kämpat trots alla motgångar. Jag vet nu, att längre fram väntar en belöning. Även om bilden av framtiden kan verka blurrig just nu.

Att få spendera mina dagar med dig betyder mer än allt. Jag är inte alltid så bra på det här med kärleksförklaringar men det här med försäkringskassan och allt skumt har gjort att jag fått en helt ny syn på saker och ting. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har, att arbeta med det jag har och inte med det jag inte har eller det jag vill ha. Det är det jag har, i skrivande stund, som räknas.

Det finns gånger då jag ligger hemma i min säng, sömnlös och tänker "nu skiter jag i detta" Jag vill inte kalla det för självmordtankar för så starka är dom inte. Men man blir uppgiven, känner sig ensam. Jag är inte van vid att vara ensam... en gång i tiden var jag det. Ensamheten var det bästa jag visste. Det var min trygghet, mitt sätt att säga till världen att jag duger som jag är. Vill ingen vara med mig så Fuck them, fuck alla som tvekar.

En gång i livet hade jag en önskan, en önskan om att bara dra härifrån, resa runt och se mig om i världen. Idag har jag inte samma visioner. Jag vill bara ha tillräckligt, jag vill kunna erbjuda min älskade ett bra liv. Shopping, kärlek. En sommarstuga i skärgården? Sådant som ligger på gränsen till för mycket. Jag vill kunna erbjuda min älskade ett liv som gör att hon förstår att ingen annan i hela världen skulle kunna ge henne ett bättre liv.

Kärlek är viktigt, att hitta den rätte är viktigt. När man väl gjort det så gäller det att man gör sitt allra bästa för att sin partner ska känna att hon/han har gjort rätt "val". När man hittat rätt så är det ju faktiskt så att man ska leva med den personen i resten av sitt liv. Innan man dör kommer den personen att veta allt om dig den personen kommer veta exakt vad du hatar och älskar med livet, vad du önskat och inte önskat av livet.

Jag är säker. Jag vet att jag hittat rätt. Jag vet exakt vad jag vill få ut av mitt liv och vem och vilka jag vill dela det med. Jag vill bara ha ett liv, ett normalt liv med de jag älskar. Jag vill kunna ligga på min dödsbädd och känna att jag gjorde mitt bästa för att jag själv och personerna i mitt omgivning skulle ha det så bra som möjligt.
Mitt förflutna är mörkt, visst. Men det är aldrig försent för att förändras. Idag är ett magiskt datum 11-11-11, det är lätt att komma ihåg. Från och med idag ska jag försöka göra det bästa jag kan för att stötta andra, stötta mig själv och helt enkelt bli en människa som folk ska se upp till.

Jag är trött på att känna mig sjuk. Jag valde inte det livet. Alla har rätten att själva bestämma över sina liv. Men jag fick aldrig bestämma. För någon man/kvinna i lång vit rock bestämde min framtid 1996. Trodde dom... Jag är äldre nu, jag vet vad jag vill, jag vet vad jag inte är även om jag inte riktigt hittat mig själv. Men jag är på god väg. För jag har jävligt bra vänner, älskade föräldrar och den mest fantastiska tjej som finns i hela världen. Det förstår jag nu. Jag förstod inte det då.

Det finns tusentals vägar som leder än genom livet. Det finns många skillnader men det finns en sak som de alla har gemensamt, det leder till slut åt samma håll. Mot framtiden... Man måste vara villig att ta emot en del smällar av livet. Det spelar ingen roll hur tuff eller mjuk man än är. Livet kommer slå en blodig om man tillåter det. Världen möter ingen halvvägs, vill man något så får man själv se till att ordna det. Det lärde Sylvester Stallone mig för länge länge sedan...

Jag ber om ursäkt till mig själv att jag inte bloggat på så länge. Jag har inte haft självförtroende eller ork att göra det. Kanske dröjer det lika länge till, kanske inte. Hur som helst så tackar jag för denna gången...

Min älskade Bea, lägg händerna framför dina ögon och blunda, se tänker du dig att du tittar rakt fram (även fast du blundar) ser du? Framtiden finns där framme, det är bara det att vi inte ser den ännu :) Du är kreativ och en duktig konstnär (även fast du förnekar det) Men livet är lite som ett tomt blankt papper. Det är vi själva så målar motivet. Vi går igenom olika farser i livet, det är det som gör att vi hela tiden målar olika motiv. De dystra och mörka målningarna har vi redan gått igenom, så tänkt dig vilken ljus och underbar framtid som vi har framför oss.

Tack alla ni som gör livet värt att leva, men framförallt mitt älskade hjärta Beatrice och min allra bästa vän i alla lägen Fredrik!

Jag hade dött för er, utan att blinka...