Wretches & Kings

Ibland undrar man ju, fast bara när ensamheten tränger sig på. Jag önskar att jag kunde fejka det precis som alla andra gör.

Jag är trött på att svara när man undrar hur jag mår. Det hände precis... Leendet sprider sig och utnyttjar alla muskler i hela ansiktet. Men det är lönlöst. Jag känner mig ändå så otroligt ensam på insidan. Inga frågor i världen kan fylla ensamheten inom mig. Det är snarare så att ensamheten förökar sig och livnär sig på dom tomma frågorna...

Nu är jag återigen ute och vandrar. Inte för att jag vill... Jag måste... Gatorna här var mitt hem för några år sedan och det är kanske just det som känns så jävla jobbigt, gatorna är ingen trygghet. Dom är bara en påminelse om att jag faktiskt börjat må dåligt igen. För det var ju därför jag alltid var ute förr. Men då var jag ung. Jag såg inte skuggorna som lurar bakom varje hörn.

Jag kan inte förstå hur jag kunde vara så otroligt blind på den tiden, hur kunde jag älska luften här ute? Hur kunde jag se mig själv som stadens nattvakt? Jag är ju bara jag? Har alltid varit?

Jag tittade på "Hearts Of Atlantis" igår. Den filmen säger så mycket. Jag blir nästan lite äcklad av tanken. En form av obehag som liksom vaktar filmens handling.

Jag är rädd för ensamheten. Den hade aldrig denna kontrollen över mig förut. Men nu kan den knulla mig på alla sätt som den önskar, för min mur är raserad. Den kommer åt mig på ett helt annat sätt nu. Vintern närmar sig, jag lovade mig själv att aldrig sluta leva, oavsett vad som skulle hände. Men hur ska jag möjligen kunna finna ro när allting är så pass ostabilt som det är nu?

Jag ser hellre att vintern packar sina saker och åker bort, tills allting är lugnt igen. Det är inte Ebenezer Scrooge som tittar in genom stadens alla fönster denna julen... Det är jag...

Jag känner knappt ingen glädje i någonting. Jag kan inte skriva musik längre, musiken som alltid funnits där.

Det börjar bli kallt och jag vill inte bli långrandig. Jag ser detta som ännu ett misslyckande, att börja blogga igen. Av mig, till mig och för mig.

Ibland undrar man ju, fast bara när ensamheten tränger sig på. Jag önskar att jag kunde fejka det precis som alla andra gör. Jag tar på mig masken och går igen, det blir nog bäst så. Frågorna dör inte ändå. Ibland undrar man ju. Om dom som tar sina liv gör rätt?

Är det ett förlorat liv som krävs för att myndigheterna ska lyssna?

Hur som helst.
Nu är jag klar.
Gatorna väntar.
Ensamheten omfamnar mig och jag är fast igen. Jaha, tack ska du ha...

Spelning imon iaf. Ett tillfälle att fylla på energin som jag hela tiden tycks tappa. Det känns som att jag läcker.

Kärlek...

// Charlie